fredag 18 januari 2013

Nu får det var nog, eller hur?

Människor vill vara aktiva och deltagande. Vi vill vara medkännande, ansvarstagande och seriösa. Vi vill hjälpa människor som är svagare än oss själva. Vi ömmar för andra och vill att alla skall vara med i gemenskapen.
Vi vill ha rättvisa och solidaritet. Vi vet i vårt hjärta vad som är rätt och fel. Vi blir glada över människors framgångar och när andra övervinner hinder och rädslor. För innerst inne känner vi igen oss själva. Vårt hopp om att övervinna våra egna tillkortakommande och rädslor och att vi ska lyckas och bli lyckliga. Vi vill inte att andra människor ska bli besvikna på oss eller känna sig sårade över vårt beteende. Vi vill kunna kommunicera och lösa konflikter. Vi vill lyckas med vad vi åtagit oss och känna stolthet över vårt arbete och våra uppgifter.   
Men när vi blir stressade och ångestfulla reagerar vi inte längre normalt. Vi blir vilsna, ledsna och förvirrade. Vi reagerar ofta med ilska. Ilskan gör att vi längre inte tänker så klart som vi gör när vi är i en lugn och harmonisk stämning. Vi försöker lösa våra problem och uppgifter snabbt och många gånger blir det slarvigt och fel. Vi känner då en ökad ångest och risken för att  misslyckas ökar. Det är en naturlig reaktion. Alla levande varelser reagerar så under stress. Vi blir irrationella. Men för att överleva avskärmar vi oss och försvarar oss istället för att gå till vårt hjärta och tala vår sanning. Vi kommer ur vår naturliga balans.
Där är vi idag.
Förändringen kan vi bara skapa själva. Allt hänger på oss. Att vi sätter stopp nu och säger:- Nu räcker det! Nu vill jag leva mitt liv. Jag vill visa vem jag är. Jag vägrar gå någon annans ärenden.
Från och med nu ska jag bara göra det som mitt hjärta säger mig är det rätta. Ingen får längre ha makten över mig. Ingen kan längre stoppa mig att hjälpa någon annan. Ingen annans påtryckningar får längre mig att uttala saker som jag egentligen vet är fel. Jag är jag. Jag har ett värde och jag visar respekt för mig själv och för alla andra.   
Vi börjar idag. Eller hur?

Inga kommentarer: